Vad tiden går! Jag tyckte inte att det var längesedan han med envisa stapplande steg ville visa att han visst kunde gå. I dag fyllde han 14 år och vill envist visa att han är vuxen och vill göra som han själva tycker.

Livet är bäst när han kan tillbringa dagarna med att spela och chatta på datorn och övrig tid bara vara med sina polare. Ibland ser jag inte röken av han och visst är det frustrerande när han kommer och går på egna tider, sprider kläder om kring sig, bara tänker på sig själv och föredrar hög musik på sitt rum i stället för umgänge med övriga familjen. Det händer inte ofta, men när det väl sker så njuter jag av hans varma hastiga kram.

Tror det är dags för mig att inse att han är tonåring och våga slappna av mer, inte tvunget ha kontroll över allt, ge mer ansvar och förtroenden, han klarar nog av mer än vad jag tror.Han är ju fortfarande min mysiga lilla kille som är mitt allt och min stolthet, nu och för alltid.