För ca 2år sedan när jag tillbringade mina dagar bland klåpord och krossad porslin och inte riktigt vågade ta steget ut ur allt, då var det någon som sa till mig ”du känner dig så liten och svag nu men sen..sen blir du så stark, bara du kommer ifrån allt”. Och visst hade hon rätt, jag kom upp till ytan, kunde andas friskluft igen, jag blev stark och börja leva mitt liv.

Ett tag var det så befriande och skönt men efterhand som dagarna går märker jag allt tydligare att dom dunkla rummen blir allt mörkare och mina glödande tändstickor börjar ta slut. Var det så här jag ville att det skulle bli? Var finns du som sträcker mig en ask med nya stickor?

Söndag 13.3.99 av Winnerbäck

”Hon känner efter om det här är att vara fri

Om det här är ett liv med någon mening i

Det är ingen som tjatar längre

Det är ingen här som ber henne stiga upp.

Hon går och plockar och hittar sina gamla brev

Lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev

Nu är det ingen som skriver längre

Det finns ingenting här som är värt att skriva upp 

Ändå känns det som om hela världen sjunger 

Har du kommit nånstansHar du sumpat din sista chans

Är du framme nu

Har du valt en väg att gå

ett mål att sikta på

är det verkligen du?

Är det verkligen du? 

Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va

Men det är som om hon glömt vad som var så bra

Hon har för länge sen tappat lusten

Har för länge sedan glömt vad som var värt nånting

Hon minns bara stunder i periferin

Hon minns dagar när dom sopade undan krossat porslin

Nu är det ingen som bråkar längre

Det är ingen här som börjar gräla om ingenting 

Ändå känns det som om hela världen sjunger 

Har du kommit nånstans

Har du sumpat din sista chans

Är du framme nu

Har du valt en väg att gå

och ett mål att sikta på

är det verkligen du?

Är det verkligen du nu?